När jag föddes 1997 hade jag redan fyra storebrödrar (födda 88,89,90,91). År 2000 fick jag en lillasyrra också. År 2000 fick vi även reda på att min mamma hade fått bröstcancer, hon hade redan då haft det i ett år så den gick inte att bota. Det rasade i princip vår familj, jag var glad ändå. Jag var ju inte så gammal, fattade inte så mycket. Kommer ihåg (detta är svårt) några dagar innan min mamma gick bort, hon kunde inte röra sig, vi var tvugna att flytta hennes ben, armar etc. om hon ville flytta sig. Tidig morgon den 16 Oktober 2005 vaknade jag och gick ut ur deras sovrum (jag och syrran sov i mammas säng bredvid pappa, mamma sov alltid i soffan) och såg att allt var undanställt, hela bordet låg i en hög i ena sidan av rummet. Min bror kom till mig och sa att de hade åkt till sjukhuset med ambulans. Redan då visste jag ju, redan då visste jag att hon var borta. När min pappa sen kom hem så sprang jag direkt till fönstret och såg enbart min pappa och farmor hoppa ur bilen. Han samlade alla barn och berättade och alla grät, speciellt jag och syrran. Det är nog enda gången jag kommer ihåg att jag har sett min pappa gråta. "Er mamma, Annika, var en mycket speciell kvinna, kämpade för er, alltid." Kommer ihåg det så tydligt, att han sen inte fick fram mer och att min farmor kramade om mig hårdare. "Klockan tjugo över åtta i morse försvann hon." Sen satt vi tysta, ingen kollade på varandra och jag & syrran sprang fram till pappa och kramade om honom, sen sa han "Vi kommer klara oss, vi kommer klara oss fint." och vi hade en gruppkram. Pappa och hans sex barn, ensam, pank, skitstort hus, hur skulle vi klara oss? 

 

 

Tur som vi hade, så har vi en väldigt smart farsa som fick oss ur skulderna och allt. Det tog några år, hemska år, men vi klarade oss. Fint. Som han sa.